Minnebersskogens trädgårdsförening bildades i början av 1990-talet och upplåter odlingslotter till den som är medlem i föreningen. Området ligger i anslutning till Minnebergsskogen, i närheten av Minnebergsvägen.
Mer fakta om området, kostnader och ansvar finns här.
Vill du ställa dig i kö för en odlingslott kan du göra det här.
Välkommen på årets höststädning i Minnebergsskogens trädgårdsförening.
Vi träffas kl. 10, söndagen den 25 oktober, och håller på ungefär till kl. 12.
Välkommen!
Sommarsquash av sorterna Lebanese white bush, Costata romanesco och Tromboncino
Få saker är så givande som att odla squash. De börjar stadigt med en fet grodd, tar det lite lugnt på försommaren för att senare växa sig monstruösa under högsommaren. Och frukterna! Likt rymdfarkoster ligger de där och myser längst ner under det enorma bladverket.
Vi odlar både sommarsquash och vintersquash. Sommarsquashen är den vi är mer vana att se i grönsaksdisken i affären och den skördas under hög- sensommaren. Vintersquashen är mer lik pumpa, både till utseende och smak. Den får betydligt mycket färre frukter, men större, och de skördas även senare, dock före frost. Vintersquashen går dessutom att lagra länge. Vi har ätit härlig soppa på lagrad vintersquash i mars.
Eftersom squash är en varmvädersväxt behöver den förodlas och växa varmt och soligt. Förså dock inte för tidigt, då riskerar du att stå där med monster i fönstren. Jag försår i början eller mitten av maj för utplantering efter att frostrisken är över. Jag sår direkt i en kruka med ca 10 cm i diameter eftersom plantan är känslig för omplantering. Var försiktig med den känsliga rothalsen när du planterar ut den, plantan ska sitta på samma djup som i krukan, absolut inte djupare.
Squash är näringskrävande, så se till att skämma bort jorden med mycket gödning, täckmaterial och näringsvatten. Kissvatten är utmärkt, 1 del urin till 10 delar vatten. Vatten behöver den mycket, själva frukten består nästan bara av vatten och utan vatten blir det inte mycket till frukt. Samtidigt håller squashplantorna fukten i jorden ganska bra eftersom de är så pass marktäckande.
Squash vill även ha mycket sol och värme. 2015 var ett katastrofår för värmeälskande växter som squash och vi fick en ytterst blygsam skörd. Förra året hade vi dock mer tur med squashvädret och skörden blev god.
Jag odlar ganska många olika sorter. Av sommarsquasherna är mina favoriter Lebenese white bush och Costata romanesco. De ger riklig skörd och smakar gott. Vill man ta ut svängarna med knasiga former är Tromboncino en god kandidat med frukter som går långt utanför gränserna för möjliga krumbukter i sin form. Tromboncinon kan dock bli väldigt tunn på vissa ställen och där kan sniglar göra ganska mycket skada. Jag har även provat custard white som blir som små vita tefat, men än så länge är jag inte särskilt imponerad. 2015 året fick de inte en enda frukt och förra året skördade vi bara ett par stycken.
Vad gäller sorter av vintersquash tycker jag om Ushiki kuri, dels för att de brukar vara pålitliga och dels för att de är så vackra med sin tomatröda färg. Kroshka är också en trogen kandidat som alltid ger någon frukt av god kvalitet och har fin lagringspotential. Fast i år blev Kroshkan hänsynslöst uppäten av sniglar.
Sommarsquash lägger jag ofta i kylskåpet om den inte äts direkt, där håller den någon vecka. Jag har provat att torka, men det är inget jag rekommenderar, smaken försvann och konsistensen blev inget vidare. De senaste åren har jag frusit in i bitar, skivor och rivet, det funkar bra.
Vintersquash är enkelt att lagra. De skördas så sent som möjligt. Skaftet ska ha torkat helt, men de måste skördas innan frost. Först läggs de på en varm plats tills de har bildat som ett nät på ytan, jag brukar lägga dem ovanpå varmvattenberedaren. Sedan kan de ligga i rumstemperatur. Jag tycker att det är vackert att låta dem ligga i köksfönstret. Det finns odlare som har lagrat förvuxen sommarsquash på det här sättet också, men det är ingenting jag har provat.
Squash går att använda till mycket i matlagning. De kan dryga ut grytor och bröd. Plättar och grönsaksbiffar. Soppa! Blommorna går att fritera. Ett av mina bästa squashrecept kommer från Hugh Fernley Whittingstall. Han gör en gratäng där den något anonyma smaken på squash får komma fram i rampljuset. Skiva squash tunt och stek på medelvärme, den ska inte få färg. Salta när skivorna har börjat mjukna, så att vattnet drivs ut, och dra ner värmen något. Låt sedan puttra under omrörning tills skivorna bildar nästan som en puré, det kan ta upp till en halvtimme. När du tror att det är nästan klart tillsätter du finhackad vitlök. Koka pasta och blanda med squashen, ett par matskedar grädde och 250 gram mozzarella i bitar. Lägg allt i en gratängform och ös på med riven parmesan på ytan. Grädda i ugnen i 20 minuter i 200 °C.
Vintersquash av sorterna Ushiki kuri, Kroshka, Blue ballet och Buttercup.
Krispig mangold av sorten Bright yellow
Det är så vackert med mangold. De gula, röda och vita stjälkarna och de bulliga, glänsande bladen. Mangold är också väldigt produktiv och inte särskilt kinkig med vädret.
Jag sår den första omgången när jorden har hunnit värmas upp lite, oftast försår jag för att kunna sätta ut starka plantor. Fröna sitter ofta ihop flera frön i ett och det kan alltså bli flera plantor av ett frö. När jag sätter ut plantorna på växtplatsen sätter jag dem enligt de plant- och radavstånd som står på fröpåsen och jag slipper gallra bort fina plantor. Sedan sår jag i omgångar fram till juli–augusti. Jag brukar kunna börja skörda redan i juli, och ju mer de skördas, desto mer producerar de. Skörda de yttersta bladen, då släpps också ljus in till de mindre bladen så att de vill växa. Ofta växer de fint under hösten och brukar till och med tåla lite frost.
En pålitlig sort genom åren har för mig varit Bright yellow, med gula stjälkar som namnet antyder, den syns på första sidan. I år har jag även provat Rhubarb chard, en kulturarvssort med röda stjälkar, och Fordhook Giant. Den har vita stjälkar och sägs vara kraftigväxande. Sägs, säger jag, eftersom rådjuren hann tugga i sig alla förra säsongen innan jag hann ta reda på det där med snabbväxtheten.
Ja, rådjur är väldigt förtjusta i mangold. Jag brukar försöka skydda dem genom att placera ut fårull på strategiska platser. Tagetes kan också fungera. Ibland kan sniglarna tugga i sig mangold.
Mangold kan användas på samma sätt som spenat. Späda blad kan ätas råa i sallader (stjälken skär jag bort), men oftast får mangolden bli finsällskap i en gryta eller pastasås. Varteftersom jag skördar förväller jag och fryser in. Jag brukar ta en liten näve förvälld mangold, krama ur vattnet och pressa ihop till en liten boll och styckfrysa. När jag vill använda mangolden i mat tar jag bara fram önskat antal bollar ur frysen.
Svartkålen är en kallvädersväxt
Den vackra svartkålen. Som ståtliga drottningar höjer de sig över resten av odlingen och ser ut över sina medgrönsaker. Mörkgrön och silverskimrande.
Svartkål går att så ganska tidigt direkt på friland. Men jag försår alltid kålväxter (svartkålen kan även vintersås). De kan sättas ut innan frostrisken är över, men jag vill gärna att de hinner växa till sig lite och bli hyfsat motståndskraftiga mot sniglar och andra skadedjur. Sätt plantorna lite djupare än i krukan, många säger att de ska sättas så långt ned att det nedersta bladparet är längst nere vid jordytan.
Det finns skadedjur som kan vara besvärliga. Sniglar är ofta väldigt förtjusta i kålväxter. Ett tips är att ta bort foderbladen längst ned på stammen. Då får sniglarna ingen påfartsled upp till plantan. Larver av kålmal och kålfjäril kan också vara besvärliga. Fiberduk eller kålnät under hela säsongen säger många odlingsexperter. Det gör inte jag. Jo, egentligen gör jag det, men jag vill inte för att jag tycker att det är så fult. Jag försöker titta då och då och mosa de larver jag hittar. Det kan också gå bra att ha en fånggröda som fjärilarna lockas till. Förra sommaren lät vi rädisor gå i blom och kålfjärilarna blev väldigt förtjusta i dem och lät svartkålen vara i fred.
Liksom de flesta kålväxter fortsätter svartkålen att växa långt in på hösten och även vintern. Svartkålen är en kallvädersväxt och tål ganska många minusgrader Jag skördar varteftersom och plockar de nedersta bladen och förväller och styckfryser på samma sätt som med mangold. Jag använder svartkålen i till exempel grytor, soppor, pastasåser och i wok.
Såvitt jag vet finns det bara en sort, Nero di Toscana.
Även om vi inte är några stora lökkonsumenter så är lök en viktig basvara i vårt hem. Jag odlar alltid lök i någon av våra bäddar. De brukar få sällskap av morot, palsternacka eller rödbeta. Tidigare har jag köpt sättlök av gullök och satt tidigt på våren, så fort jorden har rett sig. Förra året sådde jag också gullök från frö. Schalottenlök utvecklar flera smålökar, de sätter sig som i en rosett. Gullöksfröna försår jag i små kluster av tre–fyra frön. När jorden blir tillräckligt varm sätter jag ut dem i klustren. De blir kanske större om de får växa en och en, men eftersom de är fler på samma yta så blir avkastningen totalt sett större med klusterodling. Och små golfbollslökar passar vårt hushåll bättre än tennisbollstora.
När blasten börjar lägga sig i juli–augusti är det dags för skörd. Jag rycker upp dem och låter dem torka på en ljus och luftig plats. Sedan kan de förvaras som köpelök. En varning dock: Saften från egenodlad lök är tokstark. Jag måste springa ut i ett annat rum när jag skär lök, vilket inte är särskilt produktivt. Efter att ha frågat runt har jag fått flera bra tips: Skidglasögon, kontaktlinser, räck ut tungan, sätt på vattenkranen, skära under vatten. Skulle du gå förbi och se mig iklädd skidglasögon och gråtandes räcka ut tungan i köket så vet du alltså varför.
Sallat är en enkel och billig vardagslyx och jag känner mig så nöjd när jag nonchalerar köpesallaten i matbutiken. Sallat har en lång säsong. Som kallvädersväxt kan den odlas från tidig vår fram tills långt in på senhösten och vintern om den är mild. Jag förodlar oftast sallat så att jag enkelt kan sätta ut småplantor när det passar och finns plats. Jag sår i omgångar under hela säsongen, med uppehåll i juli då den lätt stocklöper.
Oftast odlar jag plocksallat och skördar de yttersta bladen vid behov. Ett tips är att lägga de skördade bladen i en skål med riktigt kallt vatten ända fram till servering. Då behåller de sin krispighet och får ett renande bad på köpet.
Skadedjur finns. Både fyrbenta och obenta. Detta är ett gissel, både rådjur och sniglar ställde till problem med många grödor förra säsongen. Huvuddelen av sallaten sår jag därför i krukor som jag ställer på en metallhylla. Sniglar tycker inte om metall och hittills har jag inte hittat några sniglar i min krukodlade sallat.
Det finns många sorter att välja mellan. En sort som ofta dyker upp som förslag är Little gem och jag håller med. Prova att så röda sorter också, de är nyttigare än de gröna och det sägs att sniglar inte tycker om röd sallat. Under vintern hade jag två omgångar vintersallat i kallbänk och familjen fick mumsa gröna blad långt in på senhösten och vintern.
Persilja är en fantastiskt användbar bladgrönsak som jag har svårt att klara mig utan. Den är god, nyttig och tålig. Det är en kallvädersväxt som alltså kan sås tidigt (direkt eller försådd) och skördas under sommaren och långt in på hösten. Den växer dock långsamt. Ett tips för att utnyttja ytan maximalt är att odla den tillsammans med snabbväxande grönsaker som till exempel sallat, spenat eller rädisor. Se bara till att andra grödor inte skymmer de små persiljeplantorna för mycket.
I år provade jag att vinterså bland annat persilja. Jag fyllde plastlådor (med hål i botten) med jord och sådde frön, precis som jag skulle ha gjort under andra årstider. Jag vattnade och lät lådorna stå inomhus över natten. Sedan ställde jag ut dem, täckte ytan med snö och satte på ett lock, även det med hål i. Detta var i början av januari. Sedan fick lådorna stå ute i smällkalla vintern. Fröna fick bestämma själva när de skulle gro. Fördelen med detta är att jag får gosa med jord och frön även under vintern och att jag får det lite mindre jäktigt ett par månader senare när det är så mycket som ska sås. Detta fungerar bara med kallvädersväxter.
Den slätbladiga persiljan ger mest smak och behåller smaken bäst i frysen. Samtidigt ger den krusbladiga mest skörd. Min erfarenhet är att den slätbladiga lättare går i blom än den krusbladiga.
Det är lätt att frysa in persilja. Skörda några stjälkar och stoppa direkt i en påse. När de är helt frysta är det bara att klämma på påsen, så smulas bladen i till småbitar. Stjälkarna har lika fin persiljesmak som bladen och kan användas för att smaksätta grytor. Oftast hamnar persiljan som smaksättare i olika rätter. Prova också att fritera persilja eller göra pesto. Och självklart är Tabbouleh en fantastisk persiljerätt.
Jag har inte upplevt några problem med skadedjur eller sjukdomar hos persiljan.
Allra tidigast på våren, så fort jorden reder sig kan du så palsternacka. Det sägs att det går att så palsternacka redan på hösten innan, men det har jag aldrig lyckats med. På många ställen står det att en måste köpa nya frön varje år, men det har funkat bra med gamla frön för mig (vid vårsådd i alla fall). Det tar ett tag för dem att gro, men efter några veckor tittar det upp små ljusgröna tussar. Palsternackan växer långsamt, så det är en bra idé att samodla dem med något snabbväxande, som till exempel dill, rädisor eller spenat.
Palsternackor behöver oftast gallras. Men jag väntar till mitten av juli, då kan jag få minipalsternackor att äta. Blasten går bra att äta.
Palsternackan vill gärna stå länge i landet, de blir godare efter en köldknäpp. De klarar sig i jorden även under vintern eftersom de är kallvädersväxter, men de behöver tas upp innan solen värmer på för mycket och de börjar växa igen. För ett par veckor sedan tog jag upp den sista raden av förra säsongens palsternackor och de var fortfarande fina.
Sorter jag har provat är White spear och Student, båda ger en fin skörd.
Palsternackan kan användas som andra rotsaker. Den passar finfint i sällskap med morot, rotselleri, rödlök och potatis som ugnsstekta grönsaker med olivolja och flingsalt. I år provar jag att göra ett grönsakspulver (från Sara Bäckmo, Skillnadens trädgård) där jag fryser in lite sorgliga grönsaker, mangoldstjälkar och ätbar blast av till exempel palsternacka, morot och rödbeta. När andan sedan faller på mixar jag allt och torkar i ugn. När det är snustorrt mixar jag igen och häller upp i en burk och använder i stället för buljongtärning.
Det är något visst med sockerärtor. Växtkraften, de små söta blommorna, de slingrande utlöparna som griper tag där de kan för att hjälpa stjälken att ta sig vidare uppåt. Och så smaken förstås, en av de första grödorna du kan skörda.
Sockerärtor kan sås riktigt tidigt, så fort jorden reder sig. De gror snabbare om du blötlägger dem i ett dygn före sådd. En god idé är att lägga fiberduk över sådden, annars kommer gärna fåglar och plockar upp fröna ur jorden samma sekund som du går därifrån. Sockerärtor finns som både hög- och lågväxande. Båda vill dock gärna ha något att klättra på. Så gärna sockerärtor i omgångar, då kan du få en lång odlingssäsong. Eftersom sockerärtan är en kallvädersväxt kan du så även i juli och augusti och skörda under hösten. Om du har frön kvar senare under hösten kan du med fördel bredså dem och skörda som ärtskott.
Skörda skidorna allteftersom de blir mogna och ät direkt. Blir det mer än vad som går åt för direktkonsumtion går det bra att frysa in. Förväll kort, skölj i kallt vatten och sprid ut på en bricka och ställ in i frysen. När de är ordentligt frysta kan du lägga dem i en påse. Då slipper du problemet med en fryst sockerärtsklump som inte går att ta isär.
Sorter jag har provat är bland annat Engelsk sabel, Norli, Märta och Carouby de Mausanne med sina vackra violetta blommor.
Blommande sockerärt, Carouby de mausanne
Vi brukar inte ha några problem med skadedjur eller sjukdomar, förra året vällde det av sockerärtor och det var fantastiskt vackert. Förra säsongen gick det inte lika bra. Rådjuren var väldigt glupska tidigt på vårkanten. De tog topparna av alla sockerärtsplantor, som tyvärr aldrig återhämtade sig. Skörden blev ynklig. Men i augusti satte jag ut försådda plantor som gav en höstskörd, om än blygsam.
Liksom bondbönan är sockerärten en gröngödslingsväxt som ger näring tillbaka till jorden. När du har skördat färdigt kan du lägga plantan på jorden som marktäckning eller mylla ner i jorden.
Ibland hinner en inte med att skörda, och kvar på plantan växer stora och trådiga sockerärtor som inte alls är goda. Men misströsta inte. Vänta några veckor till, tills de små ärtorna har utvecklats till fullstora. Då kan du skörda dem som spritärtor, söta och goda.
En av de första grödorna jag sår på friland är bondböna. Den vackra, goda bondbönan. Jag sår den så fort jorden reder sig, oftast har det varit i början av april, men i år sådde jag dem idag, den 26 mars. Sedan sår jag i omgångar hela våren och sommaren fram till slutet av juli. Då slipper jag ta hand om all skörd på en gång. Förra året var jag inte riktigt överens med mördarsniglarna, de åt upp grodden så fort den tittade ut ur fröet. Därför försådde jag de flesta bondbönorna. Jag satte dem i toalettpappersrullar i grupper om två eller tre i varje rulle. När de har grott och kommit upp ca 10 cm är det lätt att plantera ut hela rullen på friland, samtidigt som jag sår en ny omgång i nya rullar. Den förgrodda plantan klarar sig lättare mot snigelangrepp än nyfödda små groddar.
Bondbönan kan bli ganska hög, men jag brukar toppa dem när de är ungefär en meter höga. Då växer de stadigare. Dessutom kan det göra lusangrepp i topparna lindrigare. Topparna går förresten att äta, de smakar härligt bönigt och passar utmärkt i en sallad. Det är en högtidsstund när bondbönorna blommar. De är så vackra och doftar så gott och det är en fröjd att se alla pollinerare som kalasar djupt inne i blomman.
En fin fördel med bondbönan är att den liksom andra grödor i bön- och ärtfamiljen fungerar som en gröngödslingsväxt. Det innebär att den ger näring till jorden. När jag skördat en planta låter jag roten sitta kvar och klipper ner resten och använder som täckmaterial.
Bondbönan utvecklar stora baljor med 3–6 bönor mjukt inbäddade i varje balja. När det börjar bli dags för skörd känner jag på baljan. Ger baljan efter är det inte riktigt dags än, men om jag får motstånd är bönorna skördeklara. Bönorna tas ut ur baljan. Vill man, kan man även ta bort det skal som omger varje böna. Men det är ett ordentligt pilljobb och jag brukar hoppa över det.
Bondbönor går också att ta egna frön från. När baljorna börjar bli bruna och läderartade på hösten kan du kapa plantan och hänga den torrt. När baljorna är snustorra tar du ut fröna och låter dem torka inomhus i några dagar. Förvara sedan fröna torrt. Det har jag gjort med kulturarvsbondbönan Arne som jag fått några frön av. Eftersom jag har flera sorters bondbönor på lotten vill jag inte riskera korspollinering, så Arne har jag satt i radhusrabatten så att jag säkert vet att det är Arne jag får frön av till nästa säsong. Övriga sorter jag har provat är Hangdown, Witkiem och Aquadulce Claudia. Alla har gett god skörd.
Det är gott att koka bönorna lätt och äta med smält smör. Det går utmärkt att torka bondbönor eller frysa in dem (efter förvällning i någon minut). Men den största delen av skörden blir falafel. Jag mixar ca 7 dl falafel med vitlök och schalottenlök efter behag, 2 ägg, persilja, salt och peppar. Sedan gör jag bollar och rullar dem i panko och/eller sesamfrön och friterar dem i solrosolja.
